Jag är egentligen inte så glad i att sitta vid datorn, men ikväll har jag gjort det och då tänkte jag passa på att göra det ordentligt, hehe. Så jag kollade upp lite saker till bebisen. Det enda jag är sjukt besviken över är att den där säng-i-säng inte verkar finnas mer? Eller det är något någon här kanske vet om? Jag letar efter en spjädsäng till bebisar där man kan sätta ihop den med sin egen säng.

I övrigt så hittade jag lite bärsjalar. Innan var jag inne på sele men ärligt talat dom ser sjukt obekväma ut. Ser mycket skönare och mjukare med sjal, så det kollar jag på nu. Vi ska väl inte köpa det nu, men det blir ett köp vi inhandlar sen när vi närmar oss vecka 30 och ska handla allting annat. Men jag ligger alltid steget före! Här är en ErgoBaby Hybridsjal jag i alla fall tycker verkar bra! Jag vill dock köpa den i en affär så man kan få testa hur man trär på den och träna lite under graviditeten. ;)

Nu när jag närmar mig halvlek i graviditeten så har jag börjat tänka otroligt mycket på framtiden, barnet och hur vi kommer att vara som föräldrar. Rent instinktivt känner jag att jag inte vill göra som alla andra, och jag har heller aldrig varit sån som person som gör det alla andra gör. Kanske förutom att blogga, haha. Men jag har alltid trott på min magkänsla och vad jag instinktivt känner. Jag tror man ska lyssna på det mer än någonting annat, för om du öppnar öronen för alla människor i omgivningen kommer du slutligen bli, ja, knäpp. Det lärde jag mig redan när vi skaffade hund om man nu ska jämföra med det man har, folk försökte hela tiden propsa på mig en massa skit. Vad som är rätt och fel... Vi fick skit för att vi gav hunden massor av närhet och kärlek med mera, men det visade sig att just Hugo behövde det.

Jag tror inte på skrikmetoder, att lära barnet bli självständigt direkt och inte plocka upp barnet när den gråter. Jag tror inte på att sluta amma vid 6 månader. Men jag skulle heller aldrig döma någon som väljer att göra så, för jag tycker att vi alla har sätt som passar oss. Jag tror på att ta upp barnet när den är ledsen, trösta och förstå barnets språk. Att natta barnet själv och verkligen ta den tiden, att långtidsamma om det är möjligt. Med förutsättning att tillräckligt mjölk finns och att barnet vill. Jag vill höra mitt barn.... Slår den sig fri från amningen vid ett år, så ska den få göra det, men gör den det vid 2-3 år, så är det okej också.

Egentligen är det inte konstigt att jag känner det såhär, för i min pappas kultur så ammar man länge exempelvis. Han kommer ifrån Chile, och min farmor ammade i flera år, min mamma ammade i 3 år. Jag sov i mina föräldrars säng tills jag var 7 år och så vidare. På kvällarna la jag i min mammas famn när jag var 5 år med mina långa ben, i soffan och snosade på min mammas tröja eller snuttefilten.

Jag älskar närhet och längtar tills jag själv får ge mitt barn massor av kärlek och närhet. Jag hatar verkligen allt vad skrikmetoder heter, att låta barnen skrika i sängen tills han/hon stupar av utmattning. Vem vill somna så? Förmodligen får barnet väldigt mycket ångest och jag har fått somna med panikångest (på äldre dar) och det är då inte roligt någonstans, så jag ser ingen anledning att jag skulle låta mitt barn göra det heller. Om det kräver att jag får ligga bredvid barnet tills den somnar, ja då gör jag det. Nu tänker förmodligen en del "bara vänta tills du har fött!", en mening jag inte alls tycker om. Bara vänta... jag längtar, jag längtar efter att få göra allt jag tror på. Det här är ingenting nytt bara för att jag blev gravid, jag har haft starka åsikter och stor egen vilja alltid vad gäller hur jag själv blir som förälder. Tydligen ligger det också djupt rotat i kulturen och hur man själv har vuxit upp, när jag tänker på det så var jag ett otroligt närhets "krävande" barn och inte konstigt att jag som mamma tänker såhär. Men observera att jag tycker att man uppfostrar barnen precis som man själv vill. Vill ni göra skrikmetoden så ska ni göra det om ni inte gillar det andra. Ingen förälder ska behöva känna sig tvingad att göra något den inte vill, eller bara för att alla andra gör det!

Jag är otroligt glad att jag började läsa dom stora amningsbloggarna, inte för att jag inte visste vad jag ville innan, för instinktivt har jag sagt sen tidig tonår att jag vill långtidsamma, eftersom att det faller mig mer naturligt än någonting annat samt att det är bara ren fakta hur bra immunförsvar barnet får utav det. Men amningsbloggarna öppnade upp en ny värld för mig, som gjorde att jag bara längtade, när jag läste om att det är så mycket mer än bara mat. Det är anknytning, det är närhet och kärlek. Jag har lärt mig att istället för att lyssna så mycket på vad alla andra säger så ska jag lyssna på min kropp och min bebis. Min mamma berättade idag att hon som ammade min lillebror i 3 år kunde riktigt känna hur mjölken rann till i brösten på henne, ungefär 3-4 timmar efter att han fått mat. Som om hennes kropp talade om för henne att Annika, nu är det dags att ge barnet mat igen. Så häftigt!

Jag tror på en mer avslappnad inställning där man ammar barnet när den är hungrig eller varför inte en stund när den är gosig sjuk bara? Passa på att inspektera och titta på barnet under tiden, få ögonkontakt.. prata utan ord.

Amning är ett känsligt ämne eftersom att det inte fungerar för alla. Jag vill påpeka att jag klandrar INTE någon som inte ammar länge eller alls. Tänk om jag upptäcker på BB att min mjölk aldrig kommer? Vad vet jag... Men jag kommer i alla fall kämpa med blod svett och tårar om det är de som krävs för en bra amning. Jag vet kvinnor som tillslut ammade i 4 år, efter ett rent helvete i början. Dom hade sår på brösten, smärtor i brösten och mjölkstockning. Min mamma fick också sådana problem, samt feber och blev jätte dålig, men hon blev en av dom "annorlunda föräldrarna" ändå och ammade så länge som min bror kände att han behövde det. Jag vet inte hur det känns att få ont vid amning, jag kan bara tala för hur jag är som person. Jag är förbannat envis och förbannat van vid smärta... Jag levde med Endometrios smärtor i 10 år. Jag dök i smärtorna som om det vore en stor våg som kom emot mig, och jag fightades i tio år. Förstår ni vad jag menar? Därför känns det som att; klarar jag det, klarar jag allt! Och vad är inte världens bästa morot än att sitt barn ska få vad den behöver? När jag fightades mot min Endo så var min morot det jag har idag, att bli gravid. Jag har alltid drivits av mitt ofödda barn och kommer drivas ännu mer när den föds. Så skulle jag ge upp amningen skulle det handla om att mjölken helt enkelt inte existerar. Det skulle vara en sjuk sorg för mig, och jag skulle ärligt talat bli knäckt. Så tro inte nu att jag lever i en fantasi värld där amning är lätt, för jag har förstått att amningen kan vara en kamp i början. Men jag är villig att bekämpa den. Fixa brösten kan jag göra senare. ;)

Amningsbloggarna heter http://amningsbloggen.blogspot.se/ och så underbara http://sagogrynet.wordpress.com/

Sagogrynet läste jag om till sent inatt och är inte klar ännu, jag fick verkligen slita mig ifrån bloggen. Så mycket information, och så mycket som kändes rätt för mig. Mycket av det jag tror på står ju här.

Hoppas att ni nu har läst allting och förstår att jag inte jämför olika föräldrar och klandrar det ena gänget. Jag berättar bara hur jag önskar att få ha det, och vad jag kommer att kämpa för.

Redan i vecka 12 när jag var på inskrivning frågade min barnmorska om jag någonsin funderat på förlossningen och bedövning. Givetvis var det ingenting hon förväntade sig att jag hade klart för mig, utan det var mer en öppning för att prata om det. Jag gjorde klart för henne redan då att jag ville ha bedövning, och det fanns inget annat alternativ för mig.
Någonting som jag verkligen har lärt mig genom åren, när jag lyssnat på kompisar som fått barn eller andra föräldrar/blivande föräldrar, är att dom alltid tävlar. "Jaså du hade Epidural! Det behövde inte jag!".... "Jag ska kämpa in i det sista och se om jag klarar mig utan bedövning!".... "Haha, hon hade bedövning men det behövde då inte jag".
Vad är grejen med kvinnor och bedövning? Att alltid tävla om hur stark man är och så vidare? Oavsett om vi får hjälp eller ej så är varje kvinna stark, för vi alla föder barn. Att överhuvudtaget få ut sin skatt är en styrka, oavsett hur det har gått till. Ursäkta men jag andas hellre ut med Epidural och hinner få lite paus i lidandet än att trötta ut mig totalt för att göra några moral tanter glada, och sen orkar jag knappt se min bebis när den föds. Jag vet att hur jag än väljer kommer det att vara en påfrestning för kroppen och man kommer att vara trött oavsett, men jag menar den onödiga tröttheten för att man tvunget skulle hoppa över bedövningen.
Sen säger jag heller inte att Alla kvinnor tävlar eller att alla bör ta bedövning för det finns ju faktiskt dom med hög smärt tröskel men jag är inte en av dom och det står jag för.
Jag tänker inte bidra till någon tävling mellan kvinnorna om man är med eller utan Epidural. Jag tänker ta det! Nästa gång vi ska träffa barnmorskan (den 28e) så ska vi bland annat prata om detta igen, hon kommer då att fixa så jag får träffa en narkos läkare någon gång under graviditeten för att denne ska förklara hur det går till med Epidural och vad det är bra för. Jag har lite koll men det är aldrig fel att få ännu bättre koll. :) Sen kommer det att stå i min journal att jag ska ha bedövning så det slipper uppstå missförstånd på förlossningen och så vet dom direkt vad dom ska göra dessutom. Jag börjar bli lite rädd också, särskilt efter gårdagens ultraljud och sen är jag ju en riktig tänkare. Jag tänker ju så detaljerat på att denne bebis ska uuuut ifrån mig, haha! Att hur jag än gör nu är jag fast, jag måste föda någon gång och det finns ingen återvändo liksom. ;) Inte för att jag hade velat ha det annorlunda, men om man tänker för mycket på det så blir det läskigt faktiskt. Jag kan inte rå för mitt över tänkande heller. Dock är jag trygg i vetskapen att det finns ett mellan läge mellan kejsarsnitt och förlossning utan någonting. För jag vill inte uppleva något utav det, bara mellan läget. Vet tyvärr dock att risken fortfarande finns att jag skulle behöva snittas men chansen är också stor att jag inte behöver det, så just nu fokuserar jag bara på Epidural.

Okej människor, nu får ni faktiskt försöka tänka en gång extra innan ni skriver. Det blev en himla massa gnäll på mig lite på olika ställen för att jag bad om bättre kvalité på ultraljuds bilderna. Vad är det för fel med det? Ni tror jag gnäller bara för att jag ville ha bra bilder att visa upp? Pff please, vill jag ha det åker jag till Malmö. Det jag däremot inte tycker om är att Helsingborgs sjukhus har så dålig kvalité eftersom att det hindrar UNDERSÖKNINGEN. Jag fick ÅTERBESÖK för att dom inte kunde bedöma hela bebisen liksom. Ja nu låg bebisen konstigt så vissa delar accepterar jag berodde på det, och bebisen är otroligt rörlig men man måste vara beredd att det finns lugna men också vilda barn. Tror ni inte jag gjort ultraljud innan? Ni som följt mig vet att detta var fjärde gången om man inkluderar ett på akuten. Det har ALDRIG påverkat bilderna hur rörlig bebisen är. Har både fått bra bilder och bra resultat av själva undersökningen.
Igår kunde dom se: Hela hjärnan, skelett, ryggrad, urinblåsa, bukorgan, nacke, hjärtat och alla kammarna sen var det annat jag inte minns.
Vad dom INTE kunde se: Detaljer i kammarna, flödet i kärlen, detaljer av händer och fötter och läppar/käke.
Det här är viktiga saker hörni. Man MÅSTE se allting. Tänk om min bebis ändå skulle ha något fel på hjärtat när den föds? Jag skulle stämma Helsingborgs sjukhus kan jag säga med en gång. Det är inte bara jag som har upplevt dålig kvalité på bilderna och det enda jag kräver är att utrustningen ska vara bra nog för att 100% kunna säga att barnet inte har några synliga fel. Ärligt talat förväntar jag mig ingenting av sjukhuset i nästa vecka. Jag förväntar mig dålig kvalité och hoppas dessa sex veckor går fort till 3D/4D upplevelsen i Malmö. Där kommer dom både kolla vissa eventuella avvikelser och kolla en gång till på alla organen, dom kommer ge oss en upplevelse samtidigt för nöjes skull och vara villiga att verkligen leta efter könet. Skönt! Inte förens då kommer jag att lita på läkaren heller.
Ni får tycka vad ni vill men ni måste väl ändå förstå att det krävs bra kvalité på bilderna för att kunna hitta eventuella fel? Ni förstår nog det men har redan bestämt att inte gilla mitt resonemang. Men jag hoppas ni förstår hur dumt det låter för mig, när folk ber mig strunta i kvalitén på ett ultraljud där man ska kolla om barnet har avvikelser. Hallå ja.

Vill bara ha trevlig stämning i min blogg och på sidor jag är med i. Jag skriver aldrig någonting för att vara elak eller provocera någon. Jag förstår inte ens hur folk kunde missuppfatta detta, det säger sig själv att ju bättre utrustning ju bättre ser man bebisen. Ur medicinskt syfte, inte bara för nöjes skull som folk så fint tror jag menar.

I väntan på RUL igår. Jag är i alla fall jätte glad att ha fått se min lilla bebis, vårt mirakel. Är tacksam att bebisen är så rörlig och uppfattar det som en pigg och glad tolle!
Den har som favorit att ha händerna vid ansiktet också och suga på tummen, har jag märkt. Så den blir säkert en snos bebis som älskar att gosa. :D

Nu är jag verkligen helt slut och det blir jag jämt efter ultraljud! Spänning som sedan släpper liksom.
Rutin ultraljudet gick jättebra utifrån det man såg. Jag är i mitten av vecka 19! Byter vecka på fredagar och nytt BF datum är 12 juni! :)
Men bebis låg så konstigt och var så rörlig så jag får till och med göra ett nytt ultraljud i nästa vecka för att kunna se mer av vissa kropps delar och därav också könet, som ni säkert förstår att vi ännu inte vet något om. Inte mer än att skallformen med mera ser ut som en pojke och min magkänsla håller med.

Jag är kanske kräsen efter att ha varit på privata ultraljud hela tiden annars! Men jag är sjukt besviken på kvalitén. Det är ändå Helsingborgs sjukhus som gör undersökningarna, deras utrustning borde vara bättre! Men jag deppar inte.. Vi har andra mycket fina bilder på bebisen samt att om minst 5-6 veckor ska vi faktiskt göra 4D ultraljud privat i Malmö!
Det kostar 1500 kr men vi betalar gärna det för att slippa Helsingborgs skit. Dom kanske skulle lagt pengarna på bättre utrustning för säkerhetens skull.

Men vi såg i alla fall den söta snus läppen som gör att jag tycker den är lik sin pappa, hihi.

Mamma och pappa älskar dig redan så himla mycket och längtar tills vi får träffa dig!

Bebis, vecka 19 - ett mysterium om det är en pojke eller flicka.

God morgon! Äntligen är dagen här för rutin ultraljud! Jag och M ska duscha nu och få i oss lite frukost, sen ska Hugo lämnas hos sin farmor och farfar, och därefter är det dags! Vi ska vara där femton minuter innan.
Natten till igår drömde jag om att vi gjorde ultraljud och det visade sig vara en pojke, hehe. Sen längre in i drömmen låg jag på förlossningen, haha. I drömmarnas värld går det undan! ;)
Längtar så himla mycket. Önska oss lycka till klockan 13.00 idag!

Då var dagen till ända och den har verkligen sprungit iväg. Vi har gjort måsten så som att tvätta Hugos bädd och botten på hans bur och även tvättat honom själv. Vi trodde det skulle bli ett helvete att duscha honom, men tvärtom! Han njöt för fullt och "goggade", vilket betyder att han myste in sig, haha. Kunde inte låta bli att tänka på hur det är den dagen man både har hund och en bebis att bada! Jag längtar och kan knappt bärga mig. :)

Hugo och sambon i duschen, hehe

Hugo ikväll när han skulle koppla av. Med alla sina leksaker... DET är viktigt!

Jag drogs med av en så härlig känsla här precis! Jag är ju i spökveckorna nu där man inte känner sig så sjukt gravid i magen. Ni som varit gravida kanske vet vad jag pratar om. Men söndag som det är så låg jag i sängen och slappade och bestämde mig för att läsa bloggar jag följer sen innan, fast när dom själva va gravida. När jag hos en bloggerska läser om när hon födde sin son och tiden efter det så drabbades jag av en sån innerlig lycka! Jag tänkte att men herregud det är jag som sitter och skriver så i sommar! Hon födde sin son på typ sommaren dessutom, så jag fick en sån extra feeling där, haha. Jätte spännande! Man inser då och då vad det är man egentligen går igenom. Man är inte bara gravid utan man ska ha en BEBIS. En livs levande liten varelse. Just denna känslan gör det så viktigt för mig också att ta reda på könet, eftersom att det för mig handlar om anknytning. Många vill spara överraskningen, men bara att få en bebis är en stor grej i sig, och när man kan ta reda på könet varför ska man då vänta? Ja i alla fall tänker jag så, haha.

När jag ser bilderna på vår bebis vi fått hittills fylls jag också med den där enorma lyckan! Vid varje ultraljud har jag haft svårt att förstå att jag verkligen är gravid och att det är mitt barn jag tittar på. Man får nypa sig i armen några gånger! Jag längtar så ofantligt mycket tills imorgon. Vill se den söta lilla uppåt näsan och snusmunnen igen. När vi gjorde det näst sista ultraljudet i vecka 13 såg vi den där snusmunnen på en utav bilderna. Kanske ser alla foster ut så men jag tyckte i alla fall det liknade Markus som då verkligen har den munnen, och framför mig såg jag en söt liten pojke kopia av sin pappa ligga i min famn. Jag är nästan helt säker på pojke, sambon också. Alla skriker flicka bara för att jag har cravings som tyder på det och en "flickmage"? Men bara för att alla är så säkra på flicka så blir det förmodligen precis tvärtom. ;) Jag blir mäktigt förvånad om läkaren hojtar flicka imorgon, haha.

Angående morgondagens ultraljud så är vi förberedda på att dom kommer att vara lika tråkiga som dom flesta brukar vara vid RUL och inte ens försöka hitta könet. Kanske får vi veta eller inte. Men vi ligger steget före, så om dom fjantar sig imorgon så bokar vi tid imorgon kväll till en privat klinik. Min önskan redan denna veckan men allt hänger på sambons jobb. Men vi håller tummarna på att grabben visar sig imorgon.... haha! ;)

Mitt ena graviditetstest tagen några dagar efter det första. :)
Gud vad tiden har gått fort. Där var jag i vecka 4-5 och nu är jag snart i vecka 19!

Översta ultraljuds bilden är tagen i vecka 9. Nedersta är tagen i vecka 13. Hade tyvärr inte någon bild på den i vecka 15 då det är gjort på gynakuten, men som bebisen vuxit! Jag kan knappt föreställa mig hur stor bebisen är imorgon! Ska också bli spännande att se om dom flyttar mig 1-3 dagar som privata kliniken trodde dom skulle göra vid RUL. Hoppas! ;)