Nu när jag närmar mig halvlek i graviditeten så har jag börjat tänka otroligt mycket på framtiden, barnet och hur vi kommer att vara som föräldrar. Rent instinktivt känner jag att jag inte vill göra som alla andra, och jag har heller aldrig varit sån som person som gör det alla andra gör. Kanske förutom att blogga, haha. Men jag har alltid trott på min magkänsla och vad jag instinktivt känner. Jag tror man ska lyssna på det mer än någonting annat, för om du öppnar öronen för alla människor i omgivningen kommer du slutligen bli, ja, knäpp. Det lärde jag mig redan när vi skaffade hund om man nu ska jämföra med det man har, folk försökte hela tiden propsa på mig en massa skit. Vad som är rätt och fel... Vi fick skit för att vi gav hunden massor av närhet och kärlek med mera, men det visade sig att just Hugo behövde det.

Jag tror inte på skrikmetoder, att lära barnet bli självständigt direkt och inte plocka upp barnet när den gråter. Jag tror inte på att sluta amma vid 6 månader. Men jag skulle heller aldrig döma någon som väljer att göra så, för jag tycker att vi alla har sätt som passar oss. Jag tror på att ta upp barnet när den är ledsen, trösta och förstå barnets språk. Att natta barnet själv och verkligen ta den tiden, att långtidsamma om det är möjligt. Med förutsättning att tillräckligt mjölk finns och att barnet vill. Jag vill höra mitt barn.... Slår den sig fri från amningen vid ett år, så ska den få göra det, men gör den det vid 2-3 år, så är det okej också.

Egentligen är det inte konstigt att jag känner det såhär, för i min pappas kultur så ammar man länge exempelvis. Han kommer ifrån Chile, och min farmor ammade i flera år, min mamma ammade i 3 år. Jag sov i mina föräldrars säng tills jag var 7 år och så vidare. På kvällarna la jag i min mammas famn när jag var 5 år med mina långa ben, i soffan och snosade på min mammas tröja eller snuttefilten.

Jag älskar närhet och längtar tills jag själv får ge mitt barn massor av kärlek och närhet. Jag hatar verkligen allt vad skrikmetoder heter, att låta barnen skrika i sängen tills han/hon stupar av utmattning. Vem vill somna så? Förmodligen får barnet väldigt mycket ångest och jag har fått somna med panikångest (på äldre dar) och det är då inte roligt någonstans, så jag ser ingen anledning att jag skulle låta mitt barn göra det heller. Om det kräver att jag får ligga bredvid barnet tills den somnar, ja då gör jag det. Nu tänker förmodligen en del "bara vänta tills du har fött!", en mening jag inte alls tycker om. Bara vänta... jag längtar, jag längtar efter att få göra allt jag tror på. Det här är ingenting nytt bara för att jag blev gravid, jag har haft starka åsikter och stor egen vilja alltid vad gäller hur jag själv blir som förälder. Tydligen ligger det också djupt rotat i kulturen och hur man själv har vuxit upp, när jag tänker på det så var jag ett otroligt närhets "krävande" barn och inte konstigt att jag som mamma tänker såhär. Men observera att jag tycker att man uppfostrar barnen precis som man själv vill. Vill ni göra skrikmetoden så ska ni göra det om ni inte gillar det andra. Ingen förälder ska behöva känna sig tvingad att göra något den inte vill, eller bara för att alla andra gör det!

Jag är otroligt glad att jag började läsa dom stora amningsbloggarna, inte för att jag inte visste vad jag ville innan, för instinktivt har jag sagt sen tidig tonår att jag vill långtidsamma, eftersom att det faller mig mer naturligt än någonting annat samt att det är bara ren fakta hur bra immunförsvar barnet får utav det. Men amningsbloggarna öppnade upp en ny värld för mig, som gjorde att jag bara längtade, när jag läste om att det är så mycket mer än bara mat. Det är anknytning, det är närhet och kärlek. Jag har lärt mig att istället för att lyssna så mycket på vad alla andra säger så ska jag lyssna på min kropp och min bebis. Min mamma berättade idag att hon som ammade min lillebror i 3 år kunde riktigt känna hur mjölken rann till i brösten på henne, ungefär 3-4 timmar efter att han fått mat. Som om hennes kropp talade om för henne att Annika, nu är det dags att ge barnet mat igen. Så häftigt!

Jag tror på en mer avslappnad inställning där man ammar barnet när den är hungrig eller varför inte en stund när den är gosig sjuk bara? Passa på att inspektera och titta på barnet under tiden, få ögonkontakt.. prata utan ord.

Amning är ett känsligt ämne eftersom att det inte fungerar för alla. Jag vill påpeka att jag klandrar INTE någon som inte ammar länge eller alls. Tänk om jag upptäcker på BB att min mjölk aldrig kommer? Vad vet jag... Men jag kommer i alla fall kämpa med blod svett och tårar om det är de som krävs för en bra amning. Jag vet kvinnor som tillslut ammade i 4 år, efter ett rent helvete i början. Dom hade sår på brösten, smärtor i brösten och mjölkstockning. Min mamma fick också sådana problem, samt feber och blev jätte dålig, men hon blev en av dom "annorlunda föräldrarna" ändå och ammade så länge som min bror kände att han behövde det. Jag vet inte hur det känns att få ont vid amning, jag kan bara tala för hur jag är som person. Jag är förbannat envis och förbannat van vid smärta... Jag levde med Endometrios smärtor i 10 år. Jag dök i smärtorna som om det vore en stor våg som kom emot mig, och jag fightades i tio år. Förstår ni vad jag menar? Därför känns det som att; klarar jag det, klarar jag allt! Och vad är inte världens bästa morot än att sitt barn ska få vad den behöver? När jag fightades mot min Endo så var min morot det jag har idag, att bli gravid. Jag har alltid drivits av mitt ofödda barn och kommer drivas ännu mer när den föds. Så skulle jag ge upp amningen skulle det handla om att mjölken helt enkelt inte existerar. Det skulle vara en sjuk sorg för mig, och jag skulle ärligt talat bli knäckt. Så tro inte nu att jag lever i en fantasi värld där amning är lätt, för jag har förstått att amningen kan vara en kamp i början. Men jag är villig att bekämpa den. Fixa brösten kan jag göra senare. ;)

Amningsbloggarna heter http://amningsbloggen.blogspot.se/ och så underbara http://sagogrynet.wordpress.com/

Sagogrynet läste jag om till sent inatt och är inte klar ännu, jag fick verkligen slita mig ifrån bloggen. Så mycket information, och så mycket som kändes rätt för mig. Mycket av det jag tror på står ju här.

Hoppas att ni nu har läst allting och förstår att jag inte jämför olika föräldrar och klandrar det ena gänget. Jag berättar bara hur jag önskar att få ha det, och vad jag kommer att kämpa för.

 

Sandra

16 januari 2014 00:37

Så kloka tankar! :)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

När William låg i magen var jag väldigt pysslig, men det var bara några dregglisar och sånt som blev gjort. När han sedan var född började jag först med att tillverka napphållare av träpärlor. Giftfria, salivbeständiga av hög kvalite självklart! Snör...

Efter att ha kommit hem från sjukhuset imorse och efter några timmars sömn för både mig och busungen (pappan skulle iväg dessvärre så han fick inte ta igen förlorad sömn just då) så traskade vi iväg till stan. Där träffade vi min vännina och hennes d...

Minst sagt en händelserik dag! Allt var lugnt igår, jag sydde på beställningar inpå natten och sedan gick jag och la mig. Vaknade kl 04.00 efter ca en timmes sömn, och mådde inte bra. Hela vänsterarmen stack (låg på höger) och var tung. Blir rädd oc...

Wow vad längesen jag skrev här! Jag har ärligt talat endast använt instagram. Så vill ni hänga med från början så får ni gärna kika på: bellaochwilliam på instagram. William är 9 månader. Han föddes den 22 Juni-14 på BF+10. Både jag och läkarna t...

Som rubriken lyder så väntar vi en son och inte dotter! :) Lyckan är total att äntligen få veta med säkerhet VEM den lille är därinne. Tillväxt gjordes och han väger 815g och är ca 35 cm. Jag är i vecka 26 så det är jätte bra! Allt blev ännu en gång...