Direktlänk till inlägg 12 november 2013
Jag tror jag kommer bli den där annorlunda mamman. Jag observerar omgivningen och läser mycket om hur andra gör med sina barn. Vad jag förstått har alltid mammorna fått kritik som har "mammiga barn". Det brukar vara saker som att "Åh hennes dotter är så himla mammig! Hon sitter alltid i famnen". Vissa föräldrar har det så utan att trivas såklart men många älskar den närheten dom får av sina barn. Ja givetvis blir man mer begränsad och det blir extra tufft den dagen dagis kommer in i bilden och så vidare.
Men samtidigt har jag alltid haft av åsikt att jag kommer inte vara rädd att låta barnet somna i min famn på min bröstkorg. Trösta när den är ledsen med en stor kram, gosa utan anledning och så vidare. Kanske blir barnet mammig men samtidigt kommer den att vara så van vid att träffa mycket människor. Vi har en stor familj som står varandra nära och såklart vänner. Vi kommer från början låta andra vara med barnet, så kanske blir det aldrig ett vad andra kallar problem. Jag är inte rädd för kärleken, jag är inte rädd för ett mammigt barn. Folk kommer kritisera oss jätte mycket för sambon är på samma plan som mig, men vad gör det? Att vi är lyckliga är allt som spelar någon roll. :)
Låt dom som trivs med detta få ha det så. Man är absolut ingen dålig förälder! Jag föredrar att se ett mammigt barn framför att se ett barn som INTE vill vara med sina föräldrar. För trots allt saknar ju detta mammiga barn verkligen ingen kärlek som så ofta får sina föräldrars närhet. :)